Min redogörelse för attacken mot Boston Marathon

äventyrliga Kate består av affiliate -länkar. Om du gör ett köp med dessa länkar kommer jag att göra en ersättning utan extra kostnad för dig. Tack!

Dela på Twitter
Dela på Facebook
Dela på Pinterest
Dela i e -post

Igår gick jag för att njuta av Boston Marathon. Några timmar senare återhämtade vi oss från ett förödande attack mot vår stad.

Mina vänner, familj, liksom jag är tur att vara oskadad. Vi njöt av två mil från sprängarna på Copley Square.

Boston: Hus till världens finaste maraton

Boston är en hel del saker – ett intellektuellt nav, en teknisk hotspot, en historisk skattkista. Vi är brinnande, vi är smarta, vi är oberoende, liksom vi firar Patriots dag-en Massachusetts-semester som firar evenemanget när briterna drevs ut från Boston under den amerikanska revolutionen.

Boston är också en idrottsstad. Åh, är vi någonsin en idrottsstad! Även för någon som jag som inte är ett sportfan är sport livsnerven som Bond Bostonians, liksom vi har några fantastiska lag (som alla vann mästerskap under det senaste decenniet). Red Sox kommer att slå Baltimore såväl som en “Yankees sug” -chant kommer att materialiseras på Yawkey Way, själv en bindande ritual mycket mer än en förolämpning. Helvete, Celtics kan slå Lakers såväl som vi kommer att göra exakt samma sak.

Men Boston Marathon skiljer sig från andra Boston -sporter. Det är i sig glädjande. Det är inte konkurrenskraftigt – bortsett från att kort undrar om detta kommer att vara året som en amerikan slutligen kommer att slå kenyanerna såväl som etiopier. Oavsett vem som leder vägen på den 26,2 mil långa jaunt från Hopkinton till Copley Square, applåderar vi för dem som galna, liksom vi fortsätter att jubla för löparna som korsar vår väg under de kommande timmarna.

Jag fick aldrig Patriots lediga dag när jag arbetade i Boston, men jag skulle alltid ta av det ändå, gå ner till ytlinjen för att njuta av löparna och ta in atmosfären. När det var dags för mig att planera min åka hem, fattade jag ett beslut att tid på Marathon måndag – snabbt den allra bästa tiden att åka till Boston. Min kompis Beth samt hennes partner Brian bjöd in mig för att undvika Copley Square och njuta av deras plats i Brookline istället.

Vi applåderade på löparna på Beacon St. och försäkrade dem att med den beryktade Heartbreak Hill nu tidigare var de i husets sträcka av maraton. ”Du är nästan klar! Fortsätt!” vi jublade. “Du kan göra det!”

“Gud rädda drottningen!” Min kompis ropade till ett antal löpare utsmyckade med Union Jack Shorts, som ofta framkallade en pumpad knytnäve som svar. “Jag gillar dig, Tinkerbell!” Jag ropade till en kille klädd i en miljövänlig älvdräkt med en trollstav.

Bakom oss fanns en grupp college -praktikanter som grillade på deras tak, röda solokoppar i handen. Den mycket mer tid som gick, den berusare de fick – men de slutade aldrig heja för löparna. De ropade ut de namn som folk hade skrivit över sina skjortor, tillsammans med en skrovlig “U-S-A! U-S-A! ” Varje gång en Fatigues-klädd soldat gick förbi.

Vid ett tillfälle föll en löpare klädd i miljövänligt på knäna, tydligt i smärta.

“Kom igen, grönt!” ropade högskolestudenterna. “DU KAN GÖRA DET! Hämta dig själv, grönt, du är nästan klar! Du har det här! JO DET KAN DU! JO DET KAN DU! JO DET KAN DU!” Och innan länge valde killen i miljövänliga sig själv och började jogga igen och kasta en tacksam glimt i sin riktning.

Det är Boston Marathon. Det är så positivt som upplyftande.

Så för någon som inte bara skulle attackera oskyldiga människor, men för att göra det i samband med ett så glädjande tillfälle, var en otroligt kallblodig manöver.

Chock såväl som skräck

Beth liksom jag ätit lunch på en thailändsk plats på Mile 23 -märket när min pappa ringde mig och berättade för mig att det hade varit en explosion på Copley Square. Min mage tappade. Vi tre kom direkt på våra telefoner och började uppdatera det sociala nätverket och kalla våra gillade.

Minuter tidigare hade ett band utanför spelat “Hej, det är jag” för publiken när röken böljde sig från en grill. Elitlöparna hade länge korsat ytlinjen, men människor jublade fortfarande på löparna som passerade, med hjälp av dem vatten såväl som orange skivor. Men när katastrofens ord spridde hade alla på sidelinjen sina telefoner ut. Musiken såväl som grillen slutade. Miljön blev mörk. Inte länge började myndigheterna ingripa på rutten och berättade för löparna att gå hem.null